felicia rydén

Jag är för bra på att vara ensam. På att vara nedstämt, skriva texter om det, sitta nedsjunken i mina tankar, åka tunnelbana fram och tillbaka i Stockholms undre värld, lyssna på samma låt om och om igen. Det är ju det jag är bra på. Bli full en fredagskväll, dansa med främlingar, prata högt på tunnelbanan om att män är svin, åka med till nån efterfest i någon förort, åka hem med mascara i hela ansiktet efter att ha delat med sig av sina tårar för nån främling. Jag trodde att det var jag. Nu vet jag inte längre. Nu ska jag tänka på någon annan, oroa mig för någon annan, inte bli för full och inte åka med till någon efterfest och testa hur full man egentligen kan bli. Inte vara nedstämd och inte åka runt i tunnelbanan själv. Försöker hitta fel, det måste finnas en sanning bakom varje skämt, där verkade han irriterad, har han tröttnat ännu? Försöker hitta anledningar till att han ska vilja gå, försöker fortfarande förstå. Försöker se förväg, försöker att bete mig, vill inte vara den som blir lämnad. Kan ju inte vara den som blir lämnad, för det är ju jag som lämnar. Jag är den som inte låter människor komma för nära, stöter bort dem som inkräktar, dem som närmar sig nyckeln till låset. Vägrar bli den som blir sårad igen, vägrar slappna av, låta saker vara, vad menar han nu, nej jag kommer aldrig duga varför tror jag det. Jävla tankar låt mig vara. Borde packa en väska och lämna stan.

Jobbade sönder på Råsunda igår och avslutade sista dagen på "lovet" med bio med min fina. Nu ska jag snart tillbaka till skolan. Så otaggad, kommer inte ens ihåg hur man åker dit haha. Efter skolan ska jag ut och springa. Har inte rört på mig på två veckor och i princip levt på pasta, min kropp är arg på mig nu.. Men nystart idag alltså, fixa gymkort så snart som möjligt och vara noga med vad jag stoppar i mig. Sista gången jag börjar om såhär.