höjdrädd bara för att jag är kort?
Idag under en väldigt konstig kurs med ett lika konstigt namn; PF, höll en grupp från klassen i lektionen. Dagens lektion handlade om fördomar och vi gjorde lättsamma lekar och tävlingar kring ämnet. En lek gick ut på att det fanns ca 30 påståenden (fördomar) om folk , t.ex. "är rädd för hundar" osv, och sedan skulle man skriva ner ett påstående och sätta på varandras ryggar. När leken var slut och vi samlade ihop lapparna blev mina resultat "Spelar golf" "Är höjdrädd" "Har aldrig rökt" "Följer Glee" och "Bloggar". Ett enda stämde och det var att jag bloggar haha. Golf har jag spelat en gång i mitt liv och kommer aldrig göra igen, helt sjukt tråkigt. Höjdrädd är jag verkligen inte, undrar om folk tror att man är höjdrädd bara för att jag är kort och liten? Rökt har jag tyvärr gjort f. Glee har jag sett ett par avsnitt från men skulle aldrig följa den serien. Tycker det var kul att se vilka förutfattade meningar (för fördomar känns lite fel att säga) folk har om en när de inte känner en så bra. Och vilket intryckt och vilken bild av mig själv jag måste ha gett. Jag menar, om människor jag känner skulle ha suttit lappar på min rygg skulle det ha stått något helt annat. Intressant var det, minst sagt. Kan dock fortfarande inte släppa att folk tror att jag är höjdrädd...
Okej, hoppas ingen googlar min blogg om dom kommer ihåg att jag sa att "det har hänt att jag bloggar"....
Och så börjar julhetsen...
Ska jag vara helt ärlig har jag nog aldrig tyckt om julen. Visst, när jag var yngre och fortfarande tyckte om snön, Kalle Anka och trodde på tomten. Men det minns jag inte ens. Jag har aldrig tyckt om julmaten man måste tycka i sig i hela två veckor för att någon släkting lagat alldeles för mycket. Jag tycker inte om hetsen att köpa julkklappar, julskyltningen på stan, i tunnelbanan, överallt. I år ogillar jag julen extra mycket. Julen handlar för många om att spendera den tillsammans med familj. Jag har tills nu tänkt att det inte går att fira jul utan familjen, att fira den med vänner vore ju knäppt. Tills nu. Jag kallar inte det jag har nu för en familj. Låter kanske hårt men det är så jag ser det. I år slog det mig att varenda jul fram till att jag själv får barn och familj (om kanske man ska säga), kommer bli en plågsam upplevelse. Jag kommer att få all julglädje upptryckt rätt upp i ansiktet och påminnas om att jag måste spendera julen ensam. Eller med en familjemedlem som också är en julhatare (den andra familjemedlemmen tjänar alldeles för bra för att inte jobba på julafton och jag önskar jag var i hennes skor just nu!). Visst, jag kan välja att inte fira julen ensam och åka till de där farföräldrarna och se på hur glada kusiner har sin familj och öppnar de där presenterna jag hade önskat mig men inte fick, och åka hem på en tom buss vid 19-tiden när plågan är över och tycka synd om mig själv. Men det tänker jag inte göra. Om det var accepterat i samhället för en 20-årig tjej att fira julen ensam hade jag glatt bokat en resa till nån stad eller något varmt land ensam och bott på ett hotell för att slippa allt. Men det är det ju inte. Så jag kämpar mig igenom denna jul, låtsas som att det är vilken dag som helst och skänker en tanke på alla dem som inte har någon att fira sin jul med. Och om någon frågar hur och vem jag ska fira julen med tänker jag inte vara ärlig och säga att jag inte tänker fira för att jag inte har någon att fira med. Vilka medlidsamma blickar man skulle få, och sådant klarar jag inte av. Istället tänker jag säga "Jag är ett Jehovas vittne, vi firar inte jul". Folk kommer inte veta vad dem ska säga och därmed är det avklarat.
Ville nog inte komma någonstans med detta deprimerande inlägg, men behövde skriva av mig allt jag tänker på när julreklamer trycks rätt i ansiktet på mig. Nu förstår jag alla som inte har någon. Det är inget fel med att inte fira jul och jag önskar att fler kunde acceptera det. Punkt.
SHM
SHM igår var awesome. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan men kan leva på den länge iallafall. Jag gick med bästa Josse och vi var båda sjukt trötta men dansade som galningar. Hur kan man låta bli?!
hallå
Kul att se att det fortfarande är 2 eller 3 personer som kikar in här i hopp om att jag ska ha skrivit nåt! Bestämde mig nu precis för att jag kanske ska skriva nåt ändå, trots att det här med att blogga inte är min grej. Men vad fan, det är skönt att skriva av sig. Och jag måste bli bättre på att skriva. Så, nu kör jag. Igen. Eller nåt. Tror Emelie blir glad iallafall. Och det är väl alltid trevligt...
