felicia rydén

Jag är för bra på att vara ensam. På att vara nedstämt, skriva texter om det, sitta nedsjunken i mina tankar, åka tunnelbana fram och tillbaka i Stockholms undre värld, lyssna på samma låt om och om igen. Det är ju det jag är bra på. Bli full en fredagskväll, dansa med främlingar, prata högt på tunnelbanan om att män är svin, åka med till nån efterfest i någon förort, åka hem med mascara i hela ansiktet efter att ha delat med sig av sina tårar för nån främling. Jag trodde att det var jag. Nu vet jag inte längre. Nu ska jag tänka på någon annan, oroa mig för någon annan, inte bli för full och inte åka med till någon efterfest och testa hur full man egentligen kan bli. Inte vara nedstämd och inte åka runt i tunnelbanan själv. Försöker hitta fel, det måste finnas en sanning bakom varje skämt, där verkade han irriterad, har han tröttnat ännu? Försöker hitta anledningar till att han ska vilja gå, försöker fortfarande förstå. Försöker se förväg, försöker att bete mig, vill inte vara den som blir lämnad. Kan ju inte vara den som blir lämnad, för det är ju jag som lämnar. Jag är den som inte låter människor komma för nära, stöter bort dem som inkräktar, dem som närmar sig nyckeln till låset. Vägrar bli den som blir sårad igen, vägrar slappna av, låta saker vara, vad menar han nu, nej jag kommer aldrig duga varför tror jag det. Jävla tankar låt mig vara. Borde packa en väska och lämna stan.

Jag kommer på mig själv med att sitta i mörkret med tårfyllda ögon. Jag vet inte varför. Är det för att tanken på honom får mitt hjärta att värka som tusen nålsstick? Är det för att tanken på vad som hade kunnat bli är så mycket bättre än verkligheten? Är det för att jag aldrig känt så för en annan människa? Eller är det för att jag trots alla försök inte kan glömma? Gränsen mellan kärlek och hat är hårfin, har jag lärt mig. Den man tycker om allra mest, den man spenderar dagarna att tänka på, kan även göra en illa på de värsta sätten. Jag vill spola tillbaka tiden, göra om allting, göra allting rätt den här gången. Men ändå inte, för gör man inga misstag lär man sig ingenting. Vågar man inte göra misstag fastnar man där man är. Jag har lärt mig mycket. Om tillit, om mig själv, om känslor. Det är bara en sak jag inte lärt mig. Hur man glömmer. Hur man går vidare när det inte finns något att hålla fast vid. Hur man dödar en känsla. Hur man slutar tänka på någon man borde hata. Hur fan gör man?

Tiden läker iallafall inga sår.

Såhär går det säkert till när man tar sig igenom de flesta svårigheter i livet men jag upptäckte att det var såhär det gick till när mitt hjärta för snart två månader sedan gick sönder (hur töntigt lät inte det..aja haha) och när jag samtidigt hade ångest över allt i livet, men jag har gott och kort valt att kalla det här för: Hur man hanterar ett trasigt hjärta.

1. Gråt. Spendera de första två dagarna med att gråta konstant. Man sitter och hoppas att man bara har drömt, att det allt snart blir som förut. Samtidigt som du gråter kommer du att börja äta en massa, som om att det skulle hjälpa, men det är okej. Du kommer att vilja spendera all tid under täcket, titta på dåliga filmer och bara vilja dö. Försök att inte vara ensam, det gör bara allt mycket värre. Även om jag inte ännu var kär och inte ens vet var kärlek är, gjorde mitt hjärta lika ont ändå.

2.  Efter de två första dagarna börjar nästa period. Du får för dig att nej, nu ska du vara glad, vad fan sitter du och gråter för. Du går ut, blir för full och tror att det ska hjälpa. Det gör det för stunden. Du vill aldrig vara hemma och du försöker omge dig av människor hela tiden. Här kan du även tappa aptiten, sluta äta och bara äta om det är absolut nödvändigt.

3. Nu har du insett att det inte hjälper att gå ut och ”försöka” ha kul. Här blir du likgiltig, begraver dig i jobb/skola. Nätterna spenderar du gråtandes, kanske mest för att du är frustrerad och har ständig ångest.

4.  En vecka efter det kan du läsa igenom gamla sms utan att börja gråta. Numera kommer det endast några få tårar varje natt. Du vet fortfarande inte hur du ska gå vidare men allting känns mycket enklare med tiden.  Du börjar ta hand om dig själv, kanske börjar du träna eller köper nya kläder, skaffar ny frisyr. Du ser till att hålla dig sysselsatt med diverse saker och du har ett plötsligt behov av att vara vänlig mot alla. Du börjar tänka att du överdrivit dina känslor och att det finns saker som är så mycket värre. Du måste skärpa dig.

5.   Den perioden varar kanske inte särskilt länge. Efter det blir du likgiltig, du gråter för minsta lilla grej och du tar inte hand om dig själv. Livet går på rutin, du känner inte igen dig själv och du tänker bara ”Hur fan hamnade jag här och hur tar jag mig härifrån?”. Dessa perioder går upp och ned, och du vet aldrig hur du kommer att må dagen efter.

6. Sedan blir det lättare, oavsett det är ett hjärta som är trasigt eller om du bara inte ser något ljus i vardagen. Börja umgås med nya människor, lär dig någonting nytt, sluta tänk så mycket, och om du ändå tänker, vänd tankarna så att de blir positiva istället. Tänk ”ja, jag önskar att det inte var såhär, men det är onödigt att spendera min tid på att önska att det inte är så, när jag inte kan gör ett skit åt det. Jag kan lika gärna spendera min tid på något annat.” Typ nånting sånt. Ta hand om dig själv, träna, gå ut och ha kul (ja ha kul på riktigt, för nu behöver du inte försöka ha kul längre).  När en dörr stängs öppnas en annan. Det har jag alltid med mig i bakhuvudet. Det kan finnas dagar då du bara vill ge upp, när allt känns lika svårt som det gjorde i början, men håll huvudet högt, för dem känslorna kommer inte att vara för evigt. Det som inte håller var aldrig menat att det skulle hålla. Efter detta vet jag faktiskt inte vad som händer, för här någonstans har jag fastnat. Eller fastna  är kanske fel ord, för just idag mår jag bra och känner mig faktiskt lite spänd på vad framtiden har att erbjuda. Det tog ett tag att inse att jag inte behöver vara ledsen och i och med detta lärde jag mig att bli bättre på att hantera min ångest. Jag får inte längre panikångestattacker och bryter ihop, även om ångesten kryper sig på om nätterna. Jag brukar alltid, i alla olika situationer, tänka på olika citat och ett av mina favoriter är: Everything will be okay in the end. If it's not okay, it's not the end. Lite klyschigt och småtöntigt men jag gillar det. Och för mig stämmer det.

Innan jag avslutar mitt hittills längsta inlägg här, har jag lite tips på saker som fått mig att ta mig igenom dagarna: prata med vänner och familj, du behöver inte prata med dem om det som tynger dig, men umgås med dem, prata bara. Skriv! Skriv av dig, både i glada och ledsna stunder. Låt dig själv vara ledsen, försök inte vara stolt och tro att du inte behöver vara ledsen ibland, och tro aldrig att du inte behöver någon för du kan inte klara dig igenom svårigheter alldeles själv. Det är mer än okej att stänga in sig en stund och bara låta tårarna falla. Så länge man kommer ihåg att vara glad också.

(Det är sjuk läskigt att publicera inlägg som dem här, men för mig känna det mycket, bättre när jag skrivit av mig och då kan jag lika gärna dela med mig av det här, tänkte jag.)