talking loud, not saying much
Jag såg honom idag. Bara hans rygg och jag var långt ifrån. Men ändå, jag såg honom. Första gången på väldigt länge. Jag hade ingen aning om att det skulle hugga till så hårt i magen och att jag skulle bli helt paralyserad. Jag satt och stirrade ut genom tunnelbanefönstret medan en massa bilder spelades upp för mitt inre. Som på en millisekund såg jag allt som om att det var igår. Det gjorde ont, riktigt ont. Men det kändes bättre än vad jag föreställt mig. Jag tänkte att jag inte har rätt att må dåligt över det. Men jag jag borde det. För det var första gången jag troligtvis hade sårat någon. Någon som tyckte om mig. Jag skulle aldrig göra det med flit, men gjort är gjort. Och det har jag gör ont att veta att jag gjort det. Men så mycket bättre mår man när man vet att den man sårat redan glömt.
Kommentarer
Trackback
