skriver av mig
Jag har gått och tänkt på en sak rätt länge nu. Hur vi så lätt byter bort varann. Föräldrar som glömmer att dem har barn, vänner som hittar nån mer intressant och spännande vän och vips är du en gammal version som ingen vill ha, killar som ena dagen bara har ögon för dig, dagen efter går en söt brunett förbi och han minns inte vem du är. Jag har upplevt alla dessa kategorier av bortbyte. En del gång på gång, som med vänner och killar. Jag blir bara mer och mer rädd ju oftare det händer att det inte går att lita på en enda människa. Om jag kan bli bortbytt lika fort som en gammal mobiltelefon för att du vill ha den nya som går att bada med i badkaret...varför ska jag lita på dig? Jag är trött på att bli lovad saker. Att kompisar lovar att kämpa för dig. Att killar lovar att aldrig såra dig. Och ändå så gör dem det. Det är därför jag aldrig lovar någon att stanna, jag lovar aldrig någon nånting. Jag tycker inte att jag behöver det, för dem jag tycker om vet nog vart dem har mig. Jag vill inte lova något när jag vet att den jag ger detta löfte till inte kan lova mig detsamma. Jag är helt enkelt trött på att bli slängt i papperskorgen. Jag är ingen dator som du kan uppdatera och göra mer intressant, effektivare och mer händig. Tyvärr. Jag är jag och om du inte vill stanna tycker jag att att du backar undan innan du hackar dig in i mitt system och får mig att tilltro dig med mina hemligheter.
Kommentarer
Trackback
