5
Jag vill nästan be om ursäkt till mig själv för att jag låter mig känna något igen. Jag som lovade mig själv att aldrig mer känna igen. Inte på ett väldigt, väldigt långt tag. Jag har en känsla av att jag går rätt in i fällan, igen. Men samtidigt finns det ingenting som gör mig så glad. Det handlar om att våga eller att vara feg. Att kasta sig ut för stupet utan att veta om någon kommer dra mig upp. Eller att ta ett steg tillbaka och rädda sig själv innan det är för sent. Och jag vet inte om jag är redo för att hoppa.
Kommentarer
Trackback
