But tonight, I'm letting it hurt
Jag kommer på mig själv med att sitta i mörkret med tårfyllda ögon. Jag vet inte varför. Är det för att tanken på honom får mitt hjärta att värka som tusen nålsstick? Är det för att tanken på vad som hade kunnat bli är så mycket bättre än verkligheten? Är det för att jag aldrig känt så för en annan människa? Eller är det för att jag trots alla försök inte kan glömma? Gränsen mellan kärlek och hat är hårfin, har jag lärt mig. Den man tycker om allra mest, den man spenderar dagarna att tänka på, kan även göra en illa på de värsta sätten. Jag vill spola tillbaka tiden, göra om allting, göra allting rätt den här gången. Men ändå inte, för gör man inga misstag lär man sig ingenting. Vågar man inte göra misstag fastnar man där man är. Jag har lärt mig mycket. Om tillit, om mig själv, om känslor. Det är bara en sak jag inte lärt mig. Hur man glömmer. Hur man går vidare när det inte finns något att hålla fast vid. Hur man dödar en känsla. Hur man slutar tänka på någon man borde hata. Hur fan gör man?
Tiden läker iallafall inga sår.
