Och så börjar julhetsen...
Ska jag vara helt ärlig har jag nog aldrig tyckt om julen. Visst, när jag var yngre och fortfarande tyckte om snön, Kalle Anka och trodde på tomten. Men det minns jag inte ens. Jag har aldrig tyckt om julmaten man måste tycka i sig i hela två veckor för att någon släkting lagat alldeles för mycket. Jag tycker inte om hetsen att köpa julkklappar, julskyltningen på stan, i tunnelbanan, överallt. I år ogillar jag julen extra mycket. Julen handlar för många om att spendera den tillsammans med familj. Jag har tills nu tänkt att det inte går att fira jul utan familjen, att fira den med vänner vore ju knäppt. Tills nu. Jag kallar inte det jag har nu för en familj. Låter kanske hårt men det är så jag ser det. I år slog det mig att varenda jul fram till att jag själv får barn och familj (om kanske man ska säga), kommer bli en plågsam upplevelse. Jag kommer att få all julglädje upptryckt rätt upp i ansiktet och påminnas om att jag måste spendera julen ensam. Eller med en familjemedlem som också är en julhatare (den andra familjemedlemmen tjänar alldeles för bra för att inte jobba på julafton och jag önskar jag var i hennes skor just nu!). Visst, jag kan välja att inte fira julen ensam och åka till de där farföräldrarna och se på hur glada kusiner har sin familj och öppnar de där presenterna jag hade önskat mig men inte fick, och åka hem på en tom buss vid 19-tiden när plågan är över och tycka synd om mig själv. Men det tänker jag inte göra. Om det var accepterat i samhället för en 20-årig tjej att fira julen ensam hade jag glatt bokat en resa till nån stad eller något varmt land ensam och bott på ett hotell för att slippa allt. Men det är det ju inte. Så jag kämpar mig igenom denna jul, låtsas som att det är vilken dag som helst och skänker en tanke på alla dem som inte har någon att fira sin jul med. Och om någon frågar hur och vem jag ska fira julen med tänker jag inte vara ärlig och säga att jag inte tänker fira för att jag inte har någon att fira med. Vilka medlidsamma blickar man skulle få, och sådant klarar jag inte av. Istället tänker jag säga "Jag är ett Jehovas vittne, vi firar inte jul". Folk kommer inte veta vad dem ska säga och därmed är det avklarat.
Ville nog inte komma någonstans med detta deprimerande inlägg, men behövde skriva av mig allt jag tänker på när julreklamer trycks rätt i ansiktet på mig. Nu förstår jag alla som inte har någon. Det är inget fel med att inte fira jul och jag önskar att fler kunde acceptera det. Punkt.
Kommentarer
Postat av: Lisa
Alltså julfirande styrs ju så mycket av kommersiella intressen, konsumtionshets och en sorts social press att ha den perfekta julen med de perfekta julklapparna, den perfekta maten och det perfekta sällskapet och allt ska bara vara så jävla fint. Julen skulle ju kunna vara en jättefin grej om inte hela grundidén glömts bort..
Trackback
